Tyvärr blir det så att jag enbart nästan läser manliga författare. Man borde egentligen läsa varannan bok skriven av en kvinnlig författare.
Den vita staden är den första boken av Ramqvist som jag läser. Det är en fristående uppföljning på romanen Flickvännen som jag aldrig läste. Jag finner språket mycket intressant, men tyvärr är handlingen inte rolig. Jag vill inte läsa om svaga kvinnor som inte biter ihop när det blir jobbigt och skaffar barn med kriminella idioter. Det skulle jag själv aldrig göra. Vi behöver inte fler romaner om kuvade kvinnor utan starka som vet hur man ger igen.
Först när jag började läsa de första sidorna trodde jag det handlade om en kvinna på ett mentalsjukhus just på grund av det vita, det monotona utsatta språket. (Det hade till och med varit roligare att läsa om.) Karin, som huvudpersonen heter, har blivit lämnad av sin kriminelle pojkvän och nu ska hon själv ta hand om deras gemensamma barn. Jag vet inte hur Karin som påstås vara en smart person hamnar i den här röran. Är det Ramqvists sätt att säga att det kan drabba vilken typ av kvinna som helst? Fattig som rik? Karin verkar dock inte ha någon som helst fungerade tankeverksamhet och det stör mig.
Hur kan man ens döpa sin dotter till Dream? Bara det indikerar ju att man har dålig smak och måste vara lite trashig och det stör mig. Karins drastiska beslut i slutet av boken finner jag inte heller vidare genomtänkt. Hon borde aldrig ha hamnat där från början. Detta är inte en kvinna jag kan identifiera mig med och därför ogillar jag romanen.
Ramqvist, kom tillbaka med ditt fantastiska språk och skriv om en stark superkvinna så lova jag att läsa den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar