Efter att Bob Dylan fick nobelpriset i litteratur som det råder delade meningar om har jag börjat intressera mig för författare eller poeter som borde få priset. De som står på listorna över tänkbara kandidater, få läser dem och de är därmed okända för de stora massorna. Dock förtjänar dem all uppmärksamhet - Cărtărescu är en av dem.
En lycklig dag i mitt liv är absolut inte tråkig att läsa, dock kanske jag personligen föredrar andra författare framför honom. Samtidigt föredrar jag honom framför andra författare. Han anses skriva postmodernistiskt och texterna i denna påminner om poetiska noveller, nästan som låttexter. Cărtărescu beskriver vardagen och de små detaljerna som man ofta glömmer bort. Ibland kan det förekomma lite väl mycket detaljer i form av beskrivningar av föremål, gummigolv, motorolja, gulmålade bussar. Det är färgsprakande texter och allting löper förbi med nästan filmisk kvickhet. Ju mer jag läser om dem och reflekterar över dem ju mer tycker jag om dem och känslan som stannar kvar hos mig efteråt.
Det är en blandad kompott han bjuder oss på. En del texter är seriösa som kapitlen Provinsiella, Kvinna, Kvinna, Kvinna eller Kärleken, men det förekommer också en enorm humor. I kapitlet Diskhodikten förälskar sig en diskho i en gul stjärna som står i köksfönstret.
(En av dikterna tror jag kan ha inspirerat Joakim Berg när han skrev texten till låten La Belle Epoque på grund av att meningarna börjar med: Jag är... Meningarna i Cărtărescus novelldikt Väst har ungefär samma mönster och de är samtidigt politiska.)
Jag kommer definitivt att läsa mer av Cărtărescu. Hans Orbitór ska vara något speciellt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar