Den första boken jag läser av Milan Kundera är Långsamheten och jag finner den inte speciellt märkvärdig tyvärr. Boken kom ut år 1995. Kundera debuterade redan på 1970-talet så hans tidigare verk borde ju vara mer speciella. En del författare har en tendens att bli segare med åren, inte minst syns detta i språket. 
Denna lilla roman är en berättelse, självbiografisk där i alla fall hans fru och han själv förekommer som karaktärer. De bilar i Frankrike och bestämmer sig för att ligga över en natt på ett franskt slottshotell där de träffar på olika människor och mannen låter tankarna fara iväg.
Språket är bra, till och med intressant, men det tenderar att bli föreläsande. Det är ett typiskt manligt sätt att skriva att slänga sig med fackliga eller filosofiska termer och intala läsaren att just han har något speciellt att komma med som just han har kommit på. Titta bara på kapitel 3 som behandlar hedonism. Dessa texter har jag slutat att läsa.
Kundera är dels känd för att skriva korta romaner vilket ger tunna böcker vilket jag kan föredra. Dels anses han inspireras av dåtidens litteratur. I denna roman blandas 1700-tal med det moderna livet vilket skapar en komik och större tillhörighet till dåtiden. Den ligger inte så långt bort som vi tror, kanske just därför långsamheten. Han skriver om 80-talets HIV-epidemi, Vivant Dedon och andra politiska eller historiska skeenden som ligger närmare oss än vi tror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar