För att inte bli tagen på sängen när nästa års Nobelpristagare i litteratur tillkännages fortsätter jag min genomläsning av olika författares verk för att få lite mer kött på benen och veta vad jag talar om och relatera till. 
På sista tiden har jag läst lite olika böcker. Bland annat Minnenanteckningarnas bok av Péter Nádas och jag fann den tyvärr platt. Verket är tjockt och beskriver olika episoder från Berlin med olika personer som man får följa. Tyvärr tilltalade inte just detta verket mig. Då föredrar jag mycket hellre den lite tunnare boken Fotograferingens vackra historia där också korta minnes eller bildfragment beskrivs i korthet utifrån en kvinnas minne vid tiden för hennes sjukdom. När man skriver tjocka böcker som Minnenanteckningarnas bok kan det bli enormt maffigt och författaren tycker jag kan ställa sig frågan om verkligen alla de här orden behövs för att få fram kärnan i både handlingen och språket. Språket är inte dåligt, men handlingen ter sig något upprepande och språketfinner jag frånvarande.
Andra romaner av kända författare som jag har läst den här veckan är Ismail Kadares Bröllopet. Tyvärr är boken extremt tråkig i sitt språk och påminner mer om ett resereportage. En sorts vanlig prosa det kan bli för mycket av.
En annan kandidat till Nobelpriset i litteratur är Gerald Murnane. Jag läste enbart en av hans böcker som heter Sammetsvatten. Det är en novellsamling. Liksom Bröllopet av Kadare ovan består den här enbart av vanlig berättarprosa av vissa anekdoter som författaren på ett personligt plan tycker är märkvärdiga från sitt liv. Ganska ointressant.
Jag studerade en gång vid en underbar fakultet och Egentligen är vi mycket lyckliga är två diktsamlingar av Tua Forsström. Även vad gäller dessa kunde jag inte ta in dikterna. Ibland kanske det är jag som bara inte förstår lyrik. En del dikter tycker jag mycket om och känner varje ord utav, medan andra går mig rätt förbi.
Peter Handkes två böcker Mitt år i Ingenmansbukten och En mörk natt lämnade jag mitt tysta hus har jag ingenting annat att säga om språket än att det är så opersonligt att jag finner böckerna som döda entitet.
Jon Fosses Melancholia skulle jag säga består av ett tätt prosaspråk utan finesser.
Dag Solstads Armand V. Fotnoter till en outgrävd roman skulle jag kalla för krånglig, pretentiös historia med ett platt, ointressant språk.
Marie Ndiayes Mitt instängda hjärta - vanlig bok. Inget märkvärdigt.
Les Murrays Dikter från den efterblivna landsbygden och Längre raklång. Australiensisk författare. Jag är oerhört kräsen idag eller så blir man det när man läser mycket. Murray finner jag vilsen i en mycket stor nation. Om jag ska vara ärlig förstår jag inte vad han menar eller vill säga. Allting känns bara enormt vilset. Han vet inte vad hans skriver om! Han är lite i Europa, lite i Asien och så i sitt hemland. Han vill framstå som en kosmopolitisk, men det går inte så bra. Det känns krystat.
Enrique Vila-Matas' Dublinesk. Jag tror jag blir helt tokig. Hur många författare ska anspela på James Joyces Ulysses egentligen? Hur många ska ha rätt att göra det och varför vill alla göra det? Antingen är det Homeros eller Joyce alla vill efterapa. Den här romanen handlar om vad jag förstår ett alterergo, en före detta förläggare Samuel Riba, som precis har sålt sitt förlag och ska gå vidare i livet. (Först och främst vill jag säga att språket inte är speciellt, vanlig prosa bara.) Riba önskar åka till Dublin som han alltid ha velat och uppleva Ulysses i verkligheten. (Vem vill inte det?) Detta hade kunnat bli bra. Det är bara det att Riba först kommer dit ganska så sent i boken. Under större delen av boken är det bara hans tankar om Dublin och resan dit som beskrivs och det är ett fåtal delar ur verket som beskrivs och på en mycket ytlig nivå. Han beskriver även vissa händelser i boken som han finner extra speciella, exempelvis kapitel sex då Bloom går på en begravning. Detta är mångt om mycket en hyllning till både förgångna och samtida författare. Antagligen känner Vila-Matas själv några av dem. Dock finner jag hela den här historien patetisk från början till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar