Pappan och havet av Tove Jansson

Denna historia om Mumin inleds med att Muminpappan är lealös och vill att någonting ska hända. Alla andra i Muminhuset har någonting att göra, men pappan har tråkigt, ingen är intresserad av att höra på vad han har att berätta. Han har en glaskula i trädgården som han tittar in i för att bli tröstad eller för att få se ett ljus/inspiration/framtid.

Mårran gäckar Muminfamiljen mer i denna bok än någon annan. Hon söker upp familjen om kvällarna när de har tent ljuset i deras petroleumlampa. Jag vill se Mårran som en symbol för ångest, något som både Mumintrollet och Muminpappan upplever.

En dag pekar Muminmamman på en karta och säger till familjen att de ska starta om sina liv och flytta till en ö, pappas ö. Där finns det en fyr och Muminpappan intalar sig själv att han ska bli den nye fyrvaktaren. Att det just är Muminmamman som kommer på att de ska flytta finner jag lite konstigt. Hon är en person som trivs i sin trädgård och i huset, som på ett sätt är materialisten eller realisten och är nöjd i sin mikrovärld med mikroproblem. Pappan förefaller vara den oroliga, kanske lite mannens farliga ålder eller något. Han känner sig i alla fall överflödig. Mumintrollet är tonåringen som vill sova hemifrån och bryta sig loss familjen och titta på snygga sjöhästar (väl på ön). Lilla My är nu adopterad av Muminfamiljen och symboliserar ett starkt barn/kvinna som ständigt är på nya upptäckståg. Samtidigt är hon en person som säger exakt vad hon tycker om allting. Man kan säga att hon säger sanningen om allting, det som alla tänker men ingen vågar säga.

Väl på ön ska de göra sig hemmastadda, men det går väl mindre bra. Mårran/ångesten vet var de är någonstans och hon beger sig dit. Samtidigt på ön bor det en fiskare i ett hus längre bort från fyren. Denna fiskare lever för sig själv och interagerar inte med Muminfamiljen.

Janssons symbolvärld är enorm och det är få barnboksförfattare som kan göra det så här bra. Ta exempelvis på s. 98 då det står "Havrevällingen möttes av en stor tystnad och i den hörde pappan plötsligt en tretonig taktroppsmelodi som var komponerad bara för honom. Han tyckte inte om den." Tretonighet/tritonus är en gammal symbol för djävulen (djävulens intervall). Om du har ett piano och tar exempelvis ett F så hoppar du tre hela toner, då hamnar du på H. Trycker du ned dessa toner växelvis kommer du att höra att det låter som ganska ödesmättad musik.

I vilket fall, familjen försöker finna sig en tillvaro på ön. Ett stort problem för pappan är att han inte får igång fyren, så han blir ju aldrig någon riktig fyrvaktare. Jag funderade länge på vad som var klimax i hela berättelsen och jag tror att det kan vara den storm som utbryter i slutet av boken, då familjen tror att havet flytta ön. De tror
 till och med att ön har ett eget hjärta under sig. Därefter vad som händer är att de hjälper fiskaren och tar in honom i sitt hus och räddar honom från stormen.  Pappan samtalar med havet en stund och skäller på det att försöka skrämma den lilla ön. Ön blir på så sätt en symbol för pappan, men även den lilla individen fast i sin ångest. Alla i familjen blir mer eller mindre knäppa av att bo på den här ön. Mamman längtar hem till huset och det visar sig genom att hon börjar måla av hela Muminhuset med alla rummen på väggarna inne i fyren. 

När väl fiskaren har kommit in till fyren och de även firar hans födelsedag som är den dagen återfår fiskaren sin riktiga uppgift och åtar sig rollen som fyrvaktare igen och han går upp i fyren och den tänds. Även fast det nu lyser i mörkret kommer inte Mårran.

Boken speglar mycket känslan av otillräcklighet, alla vill mer än vad de egentligen klarar av. Hur mycket de än försöker så blir det inte så bra. Jag tror boken lite vill säga att man måste lära känna eller upptäcka sin begränsningar och vara nöjd. Acceptera den man är och det man gör och finna sig i tillvaron.