Vi, vi vaktmästare av Jack Hildén

Debutant utgiven på Norstedts år 2014. Meningarna är mycket korta och rappa genom hela romanen. Läsaren får se vaktmästaren Eskils perspektiv och meningsbyggnaden speglar hans tankeverksamhet mycket bra. Det är kanske inte de allra mest logiska idéerna han har, utan det är mer konstateranden av verkligheten. Jag skulle inte ens säga att det är reflektioner. Ibland skiftar perspektivet till Tomas som tänker på ett helt annat sätt, mer reflekterande. Eskil är förälskad i fastighetsskötaren Tomas. De arbetar på samma arbetsplats på Östermalm, svenskt näringsliv... Teman som förekommer är klassklyftor (östermalmare mot det arbetande folket), kärlek över klassklyftor, men även klasshat, allt verkar vara östermalmarnas fel.



Jag tycker att detta är en halvbra bok, språket är okej, på ett sätt nytt, men om författaren nu vill framstå som en arbetarförfattare som på ett sätt vill spegla den nutida arbetarklassen, tycker jag att han misslyckas. I en mening i sista kapitlet låter han sin karaktär Eskil tänka det här:



"Jag går hem och duschar. Om det finns en vaktmästarlukt så sköljer jag den av mig. Men jag har aldrig känt en sådan lukt, vårt jobb är inte ett jobb där man luktar stekos eller gamla människor. Det är sådant jag kan vara tacksam för. Om vi luktar något så är det som när man kommer hem till någon för första gången; man förstår att just det här hemmet bär en egen lukt och det beror inte på något särskilt." s. 196


Detta är lite av en förnedrande mening, att det skulle vara fult att jobba med människor. Vaktmästare är ett manligt yrke och jobba med människor är något traditionellt har gjort.


 
Sedan fortsätter meningarna i samma stil. Även om jag är nykritiker och vet att detta inte är författarens egna tankar, utan hans karaktärs, kan jag inte köpa att romanen framställs som en arbetarklassbok, att framhäva att det skulle vara äckligt att jobba med matos och gamla människor, att ens skriva det i modern svensk litteratur, har jag mycket svårt att ta in.


En annan grej som jag inte tror att författaren Hildén är medveten om, det heter arbete och inte "jobb". "Jobb" är alliansens vokabulär om du inte redan visste det och genom att använda ordet "jobb" visar att du inte tillhör proletariatet på riktigt.



Jag bli besviken på ny, svensk litteratur. Böcker om arbetare och klassklyftor skrivs inte längre av någon intellektuell arbetaklass som tidigare; Fridegård, Lo-Johansson och Fogelström. Istället är det hipsterflummet som tror att de kan identifiera sig med dagens arbetare. Själv arbetar de inte inom verkstads- eller byggindustrin, utan hankar sig fram på något timmisjobb efter några strökurser i  litteraturvetenskap eller idé- och lärdomshistoria.



Elin Cullhed beskrev i Dagens Nyheter den här romanen som en perfekt medelklassroman och det tycker inte jag är en positiv kommentar. Jag tvivlar på att Hildén har haft ett fysiskt arbete, i alla fall inte under en större del av sitt liv. Det visas i att han inte känner hur fötterna ömmar, att den där höften plötsligt börjar göra sig påmind eller att vara så trött när man kommer hem att man somnar direkt.