Texter av DFW - David Foster Wallace

Det inledande kapitlet, essä, reportage eller vad författaren avser att kalla det, tar upp en liknelse mellan tennisspel och matematiska formler eller intresset för matematik. Styckena i hela boken är packade av text, det är liknelse på liknelse att det står en upp i halsen. Författarens egna syfte med verket känner jag inte till. Det är en form av arbetarbakgrund som konfronteras med en akademisk värld som pojken träder in i när han flyttar hemifrån och han upplever att det finns kopplingar mellan båda världarna som får den att hänga samman. Samtidigt utmärker han sig med att hävda att på grund av att hans far är akademiker passar han inte riktigt in i sin hemstad på Illinois landsbygd. Det är inte synd om honom, det är tydligt klassförakt.

När jag som kvinna läser detta förstår jag att det inte är en kvinna som kan han skrivit det här för det är alldeles för pretentiöst. Detta evinnerliga tjatande om hans barndom och hans nostalgiska känslor som de här överspända pojkarna känner är patetiskt. Det är synd att han är så självcentrerad, att han skriver i essä- och reportageform som skriker om egenupplevelse. Språket är mycket bra, mycket Proust över det. Med den här medelklassmelankolin som en del unga pojkar känner; de lider inte brist på något, kan jag ej förstå. Varje land har tydligen sin typ av kulturman.

Ta i en mening till exempel som lyder så här:

"Jag trivdes bättre i det täta umgänget med raka linjer än de flesta andra barn jag växte upp med. Jag tror att detta beror på att de var födda där, medan jag var ett spädbarnstransplantat från Ithaka, där min far hade doktorerat." s. 20

På grund av att hans far har doktorerat i ett annat land anser han sig förmer än andra. Detta är klasshat.