Den manlige karaktären i Slut befinner sig på semester i Spanien med sin fru och dotter och får syner om jordbävningar som komma skall. I dagar går han och väntar på att synerna ska bli sanna genom att läsa tidningar och hålla koll på nyhetsflödet för att se om det någonstans i världen har skett en jordbävning.
Väl tillbaka i Stockholm får han panikattacker på tunnelbanan varmed han måste söka upp sjukvården för att kolla om han verkligen lider av hjärtproblem som han tror... Detta är en bok som klart och tydligt talar till en manlig publik. Jag menar, inleds första meningen av romanen med...:
"Jag sträckte mig efter glaset och tänkte: hade tävlingscyklisterna när jag var barn över huvud taget några hjälmar, och nu plötsligt denna fittformade historia som slutar i något som liknar en avklippt ondulerad hästsvans över cyklistens nackkotor [---]"
...så ska han inte tro att han ställer in sig hos den kvinnliga läskretsen. Författaren skulle påpeka att det är karaktärens personlighet, men för mig är det bara ett sjaskigt gubbäckel som adjektiverar i negativ bemärkelse ett ord som står för något mycket vackert och denna mening kommer prägla hela romanen. Längre in i handlingen får vi även ta del av protagonistens fekalier. Helt otroligt!
Anledningen till att boken just heter Slut är en direkt uppmaning av författaren själv till läsaren att omedelbart sluta läsa boken (skulle jag tro). Det är ju dock mycket omtänksamt av honom att ändå försöka hindra läsaren från att läsa vidare. Språket måste man säga är bra, flödet är bra och visst finns det mer än bara fotboll, Sartre kommer in på ett hörn. Dock är detta sätt att skriva litteratur typiskt manligt. Om en kvinna skulle skriva så här skulle hon inte bli utgiven för att det skulle uppfattas för patetiskt, men när det är en man som skriver så upplyfts han till skyarna. Även om Hermansson behärskar språket är handlingen genuint äcklig och inte värd att läsa. Om jag ska läsa det här ska det i så fall vara av en kvinnlig författare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar