Blanko av Peter Terrin

 Det här språket är kanske det mest tillplattade jag någonsin har läst. Monotonare klang får man leta efter. Det kanske också är tjusningen med det. Språket går konstigt nog ganska så snabbt att läsa, näst intill stressande. Det inleds med begravningen av Viktors hustru och han blir kvar med sin son som han ska försöka finna en tillvaro med.

Terrin tillämpar växelvis ofta korta meningar vilket gör att det känns som tankeverksamheten går fort för Viktor. Jag säger inte att språket är dåligt. Terrin har ju (till viss del) sin egen stil, men det har gjorts av andra tidigare. På ett sätt känns även språket framkrystat. På Wikipedia står det att Terrins språk är" präglade av Belgiens surrealistiska tradition, och visar på ett allegoriskt vis det absurda och slumpmässiga i människans tillvaro" (https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Terrin). Det står även att Terrins språk är kafkaistiskt. Jag tycker inte man kan slänga sig med det uttrycket vad gäller Terrin. Det får honom att tro att han skulle vara någon nästa Nobelpristagare i litteratur. Jag anser inte att han är där än.

Boken påminner om Amberville av Tim Davys. Stadstjänstemannen/forskaren som jobbar på vid sin institution medan världen runt är som död materia, ett töcken huvudpersonen måste färdas genom utan egentligt intresse för den. Ibland lägger han märke till vissa saker som lyktstolpar, kaffefiler, koltrastar. I baksidestexten jämfördes Terrin med bland annat Albert Camus och hans sätt att skriva. Antagligen just på grund av att använda detaljerna som påminnelse om ens existens, de små tankeväckanden som gör att man förstår att man lever. Tyvärr är språket platt och som jag skrev tidigare framtvingat. Det känns inte som om orden har flödat från författaren utan som om han på ett maniskt sätt suttit och försökt få fram något att skriva för att kunna kalla sig författare. Alla ska inte bli författare, så är det bara.