måndag 28 november 2016

Jag är en grön bänk i Paris av Kerstin Thorvall


Den här kvinnan var en speciell personlighet som inte minst speglar sig i hennes dikter. De är utlämnande och eget och även fast jag inte vill tycka om dikterna, så är jag ganska så förtjust i dem för de är långt ifrån tråkiga.




Tidigare i år visades serien Det mest förbjudna om Thorvalls liv i SVT med Cilla Thorell i huvudrollen. Hon gjorde den rollen jättebra och förmedlade verkligen bilden av hur Thorvall var som person. Även om jag inte själv beundrar Thorvall måste jag säga att hon var en speciell kvinna som axlade en egen karriär. Hon verkade inte ha varit en bra mamma och inte direkt en förebild. Feminist vet jag inte om jag skulle kalla henne. Dock kan jag ändå tycka att det är bra att hon var öppen om sitt sexliv. Det är ju lite mer så man är idag. Det är inte bara män som ska skriva om vilka de har ihop det med, utan kvinnor har rätt att göra det också.




Dikterna är bra och dåliga på samma gång, men de ger små inblickar i hennes liv och känsloliv och är därmed mycket personliga. Dikterna är därmed inte så neutrala anser jag. Sedan skrev hon dikter som är mindre trevliga som Till salu där hon säljer ut sin man och sina barn. Vilken mamma gör det? Eller dikten En dag skiter jag i det. Mycket handlar om sex som dikten Fula ord är så sköna" och Sådana unga män med mera. Formen är enkel, men på grund av att hon är så utelämnande blir det ganska intressant.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar