Joan Didions make får en hjärtattack vid matbordet och avlider omedelbart. Plötsligt är han bara inte där längre. Joan ska ordna för begravningen, kista, makens klädsel samtidigt som hon ska försöka stå ut med att berätta det senare för dottern som vid tiden för dödsfallet ligger medvetslös på ett sjukhus efter sviterna av en lunginflammation och sepsis. Man vet inte ens om dottern kommer att vakna upp. Mitt i detta lämnas Didion själv att handla.
Didion har en otrolig förmåga att dra med mig i berättelsen. Även fast det är ett vardagligt ämne; döden hör livet till. Vi kommer alla uppleva det. Didion får historian att verka större och magisk rent ut sagt. Det som får mig att dras med är språket för det flyter. Ibland påstår man att en del karaktärer går som i ett töcken och det är lite det jag upplever att Didion gör efter makens död och det avspeglar sig i språket. Ser man till hennes roman Lagt kort som kom ut år 1970 i Sverige, lever den huvudkaraktären Maria också för vinden och reflekterar inte över det meningsfulla i livet utan lever enbart i nuet. Didion sammanfattar själv sitt skrivande i raden under som är helt träffsäkert.
Citat:
"Jag skriver så som jag är eller så som jag har blivit, men i det här fallet önskar jag ändå att jag istället för orden och deras rytm hade haft ett klipprum, utrustat med Avid, ett digitalt redigeringssystem i vilket jag med en enkel knapptryckning kunde komprimera tidsföljden för att på en och samma gång kunna visa er alla de minnesfragment som dyker upp just nu, låte er välja tagning, välja fritt bland de margienllt olika uttrycken, bland de skiftande tolkningarna av samma rader." S. 11-12
Detta är så Didion i ett nötskal. Är det inte vackert?
Mitt i all bedrövelse hittar läsaren fyndigt nog ironi eller komik. Man måste hitta små ljuspunkter för att ta sig ur sorg tror jag, lite i taget. I parets hus i New York finns portvakter som för loggbok över vilka som går in och ut ur huset. Didion önskar en dag se noteringarna för kvällen då maken avled. Det finns en notering det klockslaget, då ambulansen kom och sedan tog med sig Mr Dunne (maken). Direkt därefter följer en annan anteckning om att lampan i hissen är trasig. Trots att någon går bort står inte världen still. Den måste gå vidare trots alla trivialiteter. Sorgen återkommer emellanåt i vågor, enligt Didion.
Didion tänker tillbaka på det som hon upplevt tillsammans med sin man. Husen de bott i, trädgårdar de skött om, böcker som de arbetat med med mera. Hon förinrar sig saker maken sagt och överanalyserar det som om det skulle ha en större betydesle, en mening, ett omen om framtiden. Det är sorgligt, men det går att läsa den trots det tunga ämnet för det är otroligt, otroligt vackert. det är inte bara en bok om sorg utan ett kollage över minnen och hur dessa minnen förvaltas och kommer till används när de som väl behövs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar