Vägen till Flandern av Claude Simon

Ja, den här boken var inte lätt! Jag har skummat den! Jag erkänner detta! Ja det är lite skamligt kanske, men jag gjorde i varje fall ett gott försök!

Vad som gör Vägen till Flandern svår:

I baksidestexten har förlaget skrivit att "berättelsen nästan är som en mosaik där alla tankar och minnen bildar en enhet", typ så låter citatet. Och ja, det är en osammanhängande berättelse utan tydliga fragment som är svårt att få något riktigt grepp om. Det påminner om en form av medvetandeström (stream of consciousness). Protagonisten befinner sig på ett ställe i verkligheten,
men i tanken är han på ett helt annat ställe. Det är minnena som drar i honom.

När jag gick in för att läsa romanen gjorde jag detta mycket ingående och tänkte att jag verkligen skulle närläsa den. Det var svårt att ens komma igenom de första sidorna. Det var bokstavligen fysiskt ansträngande för författaren sätter inte ut en enda punkt. Det tar 17 rader innan första punkten kommer och det ger intrycket av att det är mycket som händer och att det är en stress som vår karaktär upplever och den smittar av sig på läsaren något enormt. Varje gång jag försöker läsa den här boken höjs blodtrycket, just för att det inte förekommer några punkter. (Är det så med alla Simons böcker? Måste testa!) 

Ibland tror jag det handlar om ett tryckfel då punkt saknas, men stor bokstav inleder ju ändå frasen. Det är ett märkligt sätt att skriva. Boken handlar om fransmannen George som under andra världskriget i armén ska ta sig till den den belgiska gränsen för att hejda det tyska anfallet. Verklighet blandas med minnen och resultatet blir en ihopblandning av det som sker nu och det som har hänt. Rätt som det är befinner sig George i ett krigets landskap och i andra minuten tar minnena honom tillbaka till glada minnen, champagne, kärleken och kapplöpningsbanor. Det är svårt att hänga med och pauser kan vara nödvändigt om man inte är van vid språket.


Simon fick Nobelpriset i litteratur år 1985. Enligt litteraturforskare kom Simon att företräde den nya romanen som fokuserar mer på språk och form än själva berättelsen. Och det är ju så. Om bara språket är bra blir handlingen bra. Eller ska man säga att det är språket som formar berättelsen och antingen kan man göra det lätt för sig eller svårt och därmed mer intressant.