Den här novellsamlingen inleds med en novell där en gift man om nätterna spanar genom fönstret med kikare på en kvinna som bor i lägenheten mitt över hans och fruns lägenhet. Om kvällarna klär kvinnan av sig naken och går runt och intar vissa poser i sin lägenhet, kan lika gärna vara yoga eller gymnastikövningar, enligt mig. En dag möter han kvinnan på gatan i dagsljus och hon visar sig vara en äldre, asiatisk kvinna. Skenet bedrar och gör en besviken. Är det det som Ford vill ha sagt? De nästkommande novellerna handlar om människor och deras livsöden och val i livet, relationer. Alla är mer eller mindre olyckliga, i alla fall lite besvikna över den åstadkomna tillvaron och når vändpunkter som de inte trodde de skulle.
En del av novellerna är nästan komiska som i Under radarn. Den känns inte realistisk efter att man läst klart den. Karaktärerna är kanske inte lika mångfasetterade som Alice Monroes karaktärer, men det är ju ett bra språk som Ford använder sig av. Dock är det väl inte direkt något nytt som läggs fram. Det har gjorts tidigare. Han påminner om Paul Auster i just den lätta, men intelligenta berättarrösten, resonerandet och att han framlägger allting mycket klart och tydligt.
Att som kvinna läsa den första novellen Kvalitetstid i boken, om den nakna kvinnan, är inte roligt. Jag tänker på debatten om den offentliga nakna konsten igen som mestadels föreställer nakna kvinnor. Vi bör ställa oss frågan om det behövs så mycket nakna kvinnor på våra torg, att det ska finnas i så fall lika många nakna skulpturer av nakna män. Samtidigt kan jag tycka att det inte alltid i litteraturen heller behöver förekomma en naken kvinna för att det ska bli intressant. Det luktar sexism ibland.
Jag funderar på varför Akademin valde att prioritera Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan i år 2016 istället för andra amerikanska författare som har varit aktiva längre, skrivit många fler verk och fått priser för sitt författarskap. Ta Richard Ford, Philip Roth, Don DeLillo och ställ frågan: Varför inte dessa först? Jag tror svaret är ganska enkelt. Deras litteratur är inte tillräckligt intressant, språket är bra, men det är inte unikt utan bygger på traditionell berättarprosa, de är sexistiska, självupptagna och världsfrånvända vita män. Är det därför de inte fick Nobelpriset?
Bob Dylan är definitivt värd Nobelpriset. Han skriver musik och låttexter, men låttexterna är litteratur. Texterna är alla historier. Musiken finns bara där för att driva på berättelsen för egentligen är det litteratur. Ta texten till The Times They Are A-Changing, även om titeln är simpel är låttexten däremellan mycket innehållsrik. Dessutom är han politisk. Men varför inte ge priset i så fall till Paul Simon eller Leonard Cohen som förtjänar det lika mycket? Det hade kanske varit bra om Akademin hade hållit sig till enbart författare som skriver prosa och inte musik. Det blir för komplicerat. Skulle man ha gett priset till en Amerikan kunde man tagit Thomas Pynchon eller Joan Didion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar