Farah har hittat sitt språk. Det går fort, lika mycket dialog men bättre, språket är tätt och har mera målande beskrivningar. Stark kvinna skildras, Duniya som träffar Bosaaso och tycke uppstår. Dock går det inte att komma ifrån att språket fortfarande är ganska västerländskt och skulle kunna vara skrivet av en amerikansk författare. Jag vill tro att det finns ett afrikanskt stildrag, men jag kan inte hitta de så tydligt hos Farah.
Nobelpris- ja. Hellre till Farah än till Roth. Starka kvinnoskildringar är inte Roths starka sida exempelvis som däremot Farah skildrar mycket av. En somalisk författare borde väl kunna få priset någon gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar