Om ni tror att den här är lika bra som Räddaren i nöden blir ni nog besvikna för den är inte ens i närheten. Däremot börjar den mycket bra och som läsare får man för sig att den kommer ta en viss vändning, men det gör den inte.
Den börjar med killen Lane som står på en tågperrong tillsammans med en massa andra unga studenter för att ta emot sina fästmöer och dater som de ska träffa en helg på college. Lane ska träffa Franny som anländer med tåget, vackrast av alla flickorna. De går på restaurang tillsammans, men Lane tycker att Franny beter sig konstigt. Hon beter sig praktiskt taget som om hon är på gränsen till ett nervsammanbrott. När hon svimmar vid baren och får ligga och vila sig på en soffa på restaurangen och man som läsare tror att man precis här kommer få reda på vad Franny tidigare varit med om eller (som jag själv var inne på) att Franny är schizofren
och kommer bli någon helt annan person tar kapitlet slut. I nästkommande, längre berättelse får vi följa Zooey som är bror till Franny.
Dessa syskon är de två yngsta syskonen i en större syskonskara där alla syskonen råkar ut för något. Zooey får vi följa när han sitter i badkaret och läser ett brev från ett av sina äldre syskon. han pratar med deras mamma Bessie som beklagar sig över sina barns utfall. Franny förekommer även i denna session och de andras syskonen som inte förekommer i boken är ändå ämnen för deras diskussion.
Verket anses anspela på religiös litteratur och andlighet då Salinger en period var intresserad av Buddhism och Hinduism.
Själv fann jag inte boken speciellt roligt eller intressant. Om det hade fortsatt med Frannys historia hade det kunnat vara något, men Zooey som mestadels bara pratar strunt och leker med andarna av sina ej närvarande bröder - jag förstår inte. Är det en sorts obearbetad sorg som kommer fram över sina döda syskon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar