Le Guin skriver med en kvinnlig rapphet och självkänsla som man inte ofta påträffar hos kvinnliga författare, Leif GW fast kvinna. (Raka motsatsen till Oates enligt mig.) Novellerna är inte superdåliga utan följer en ganska given händelseutveckling, men inget utöver det vanliga händer - lite tråkigt. Intressant för amerikanarna själva, men inte för oss andra. Språket är inte dåligt, men det är inte unikt - det är amerikanskt. Jag har läst en hel del av amerikanska författare nu som anses vara stora författare, men jag tycker inte att någon av dem direkt står ut. Jo en förresten! Thomas Pynchon måste jag säga blev jag överrumplad av. Postmodernism men samtidigt en amerikansk ton. Så här gör jag jämt att jag börjar skriva om en författare för att sedan jämför den med en annan.
Novellen som genre är inte unik för Alice Munro. Många engelskspråkiga författare väljer att skriva i novellform och flera skriver ständigt flera verk i den genren, Le Guin så även. Hon har annars skrivit barnböcker och fantasyböcker och det bildspråket tar hon med sig i Vägen vid havet också, men det är fortfarande realistiskt. Det inledande stycket måste jag säga är mycket fint om skumkvinnorna, men tyvärr drar novellerna åt ett tråkigare håll. Även om Le Guin skriver och inspireras av övernaturliga väsen och lägger in dessa i böckerna är ju språket oförändrat. Jag vet inte Nobelpriset i litteraur kan motiveras till Le Guin tyvärr. Fast å andra sidan. Ska man just belöna en fantasyförfattare kanske det skulle kunna bli Le Guin. (Men då tycker jag mer att priset kan gå till Douglas Coupland som skriver i kultanda som är mer aktuell än någonsin.)
Jag ska läsa någon fantasybok av Le Guin. Jag återkommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar