Den här tunnare boken av Oates handlar om utsatta barn som blir misshandlade i hemmet. Ett viktigt ämne, men inte min favoritläsning.
Jag tycker inte att Oates språk är tillräckligt bra för att få ett Nobelpris i litteratur. Hennes språk är inte unikt i sitt slag. Inte det hon skriver om heller skulle jag säga. Oates skriver ofta eller ska man säga mestadels om utsatta kvinnor. Även om det är en grupp som behöver och bör få mer uppmärksamhet tycker jag inte att läsningen går att hitta i Oates romaner. Hon bara gnäller.
Jag finner inte att denna utsatthet är intressant att läsa om på det här sättet. Alice Monroe skriver egentligen också bara om kvinnor och många av de kvinnor som porträtteras i hennes noveller är ibland utsatta eller utnyttjas på olika sätt, men Monroes noveller rymmer så mycket mer detaljer och litterariteten är högre hos henne än hos Oates. Monroe och Patrick Modiano skriver likartat för de skriver båda kortfattade historier med fokus på detaljer där läsaren själv ska få resonera sig fram till ett svar.
Detta var min tredje bok av Oates som jag läst, men jag uppskattade inte de jag läste dessförinnan heller vilka var Jag ska ta dig dit och Den tatuerade flickan. Det är mestadels språket jag anser att det hänger på, men motiven är inte roliga tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar