Varför har inte Cărtărescu fått Nobelpriset i litteratur?! Äntligen en författare som man inte tröttnar på! Det är ansträngande att läsa Cărtărescu. Lika ansträngande som det är att läsa Claude Simon. Det är liksom samma sätt att berätta en historia genom de minnen av otroliga bilder som passerar snabbt i revy för läsaren. Fort! Undan går det! Nästan som att åka cykelritcha i Beijing.
Det rymmer så mycket ord, speciella ord, funderliga och vackra ord i Cărtărescus språk meningar.
Exempelvis: "Hur ska jag bekämpa min chimär? Denna drake av bengaliska eldar som reste sig upp och tjöt i mitt blygt tillbakadragna tonårsliv. Denna regnbågsskimrande kniv som lätt och sadistiskt förts in i hjärnstammen och skilt mina båda hjärnhalvor åt."
Så här fortsätter det. Boken är fullpackad av detta. Det är helt fantastiskt! Som läsare befinner man sig i någon annans mystiska hjärna full av sprakande färger. Det är otroligt vackert och känslan som stannar kvar hos en är ännu vackrare.
Det handlar om Victor som är författare med psykiatriska besvär. Han påminns om ett minne i tonåren då hans bästa kamrat under en maskerad i skolan dök upp som kvinna - Lulu och denne ska ha gjort sexuella närmanden på Victor. Denna karaktär är egentligen bara en illusion över ett annat trauma som hände Victor som barn.
Jag måste verkligen uppmuntra alla att läsa Cărtărescu för detta är så bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar