Röd självbiografi är en versroman som handlar om pojken Geryon som också är ett monster som förälskad i dagdrivaren Herakles som sedermera lämnar honom varmed Geryon bestämmer sig för att ge sig ut på en resa.
Jag kan definitivt förstå att en del läsare blir fascinerade av detta. Jag är dock inte en av dem. Amerikaner som tar till sig grekisk mytologi och ska göra något eget av det finner jag bara patetiskt. Bara det gör mig omotiverad att läsa. det har gjorts så mycket bättre innan. Vad tror man att man får ut av att kopiera Homeros eller andra antika författare som Stesichoros i det här fallet? Sedermera kan jag säga att Carsons språk är intressant, fast ganska intetsägande. Meningsbyggnaden är intressant, men inte orden eller det hon skriver. Att Carson är professor i grekisk litteratur tycker jag däremot legaliserar henne att skriva om mytologin, men det blir på ett plan som föregår all tänkbar logik och det är för svårt.
Röd doc> är en uppföljning av Röd självbiografi och handlar om en äldre Geryon som läser litteratur, tar hand om sin gård, sin mamma. han blir dock gäckad av tidigare öden och minnen varmed tillvaron ruckas. Om man uppskattar det här kan man sätta sig in i det på ett annat sätt. Jag kan inte ens med denna boken finna en mening i att ta till mig handlingen. Den är för konstlad, känns kopierad, uppdiktad, tillgjord och vanskapt. Om man inte ens kan läsa meningarna och inte förstå vad som skrivs så är det väl det yttersta beviset på att litteraturen inte lämpar sig för en. Det finns en annan författare som jag en gång försökte läsa utan att förstå vad som hände. Det är som om orden bara finns där utan innebörd och handling. (Det var Familjeband av Clarice Lispector.)
Slutligen Makens skönhet är lite lättare att förstå. Det är små korta passager, beskrivande företeelser som kan inträffa i en relation. Till varje, vad ska man säga - novellpassage (prosalyrik) förekommer ett citat av Keats. Det är ett dåligt äktenskap som passagerna skildrar. Återigen måste man kunna skildra på författarens språk och vad det är för handling som verken skildrar. Språket är klart bättre än handlingarna. Dessa olyckliga kvinnoporträtt av svaga kvinnor som stannar kvar hos sina otrogna makar, varför skriva om det? Oates som jag omnämnt tidigare skildrar också bara utsatta och hjälpslösa samt passiva kvinnor som inte tar itu med sina liv utan lever genom sina män. Det är ett föråldrat tema som jag inte står ut med längre.
Jag har buntat ihop dessa tre olika verk av Carson i en och samma recension. Det brukar jag inte gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar